U2

Tro inte på vad journalisterna från Aftonbladet, GT och allt vad dom nu heter skriver om konserten. Dom är bara yrkesskadade skribenter som måste racka ned på nåt. Här är den riktiga rapporten från gårdagens konsert:
Det var musikhistoria vi fick vara med om. En helt makalös show, en ooootroligt påkostad scen- och ljuskonstruktion, ett grymt tight 4-mannaband och några av den moderna rockhistoriens bästa låtar. Det finns inget i musikvärlden som slår detta. Tro mig. Att klaga på det vi fick vara med om igår är ungefär som att säga "Barcelona borde bli bättre på passningsspel" (eller en annan metafor för den som inte är så hajj på fotboll: Bill Gates borde pensionsspara).
Bild 1: Glada, förväntansfulla och mätta efter god pasta på ETC satt vi på N9 och väntade. VÅGEN! VÅGEN!
Bild 2: The Claw och publiken - innan det brakade loss.
Bild 3: The Claw, U2 och publiken - efter att det brakade loss. Jisses.
Bild 4: Starspotting på läktaren: Vem var det vi såg? Ledtråd: J och H blev alldeles fnissiga och tonårsknäppa.
Vad var bäst? Svårt att säga. Bonos sång var betydligt bättre än för fyra år sedan. Den akustiska versionen av Desire gick inte av för hackor. Introt till Where the steets have no name är nog det mäktigaste intro som finns i hela världen. Och, och och...
Tack U2!