Min första prästvigning

Hm, någon kanske tycker att rubriken är lite väl pretto. Javisst, det är ju inte jag utan biskopen som prästviger, så sant, så sant, men när jag kom hem idag kändes det verkligen som att: Nu är den första prästvigningen fixad! Jag tror inte ni vill veta hur många mail, papper och tryck på kopieringsapparaten som ligger bakom en sådan händelse i Kristi kyrka. Men nu är det klart! Från Strömstad i norr till Söndrum-Vapnö i söder sprider sig stiftets nya uppsättning pastorsadjunkter. Efter denna högtid i dômen väntar nu prästens vardag för de 12 nyvigda. Jag önskar dem all lycka och Guds rika välsignelse!
En (bland många) rolig sak med prästvigningar är allt folk man träffar. Från minnets dunkla vrår dyker de upp: Gamla bekanta som man stött på längs vandringen på livets väg. Lasse, Johan, Manilla, Per, Björn, Ann-Sophie och allt vad ni nu heter - så kul att få se er igen!
Väl hemma efter prästvigningen fick jag äntligen träffa min fru igen. Det var ett tag sedan sist, för hon har nämligen varit på äventyr i Lund! Medan jag har ägnat mig åt prästvigningen har hon genomlevt en möhippa för syster Sarah. Tur för Sarah att jag inte vet hur man fixar in egenhändigt filmade saker via You Tube till bloggen - för om jag hade vetat det hade ni fått se Sarah sjunga "I Evighet" i en studio, dansat Ragga i tighta kläder och skålat i mousserande vin (spanskt?). I vilket fall som helst blev hon (enligt vad jag fått veta) väldigt överraskad när ett gäng kompisar invaderade lägenheten i lördags morse. Och det bästa av allt: Möhippegänget valde bort andra aktiviteter till förmån för Sverige-Spanien. Det känns stort! Så många kvinnor som bryr sig så mycket om herrarnas landslag i fotboll. Men säg den glädje som varar för evigt...jag misstänker att istället för "ohhh, vilken fantastisk crossboll av Fredrik Stoor", så hördes istället "ohhh, vad tycker ni tjejer, är Zlatan eller Ljungberg snyggast?".