Göteborg - Stockholm 1-11

Inga som helst bortförklaringar kan rädda oss: 1-11 talar sitt tydliga språk. Det var inte domarens fel, det var inte vädrets fel, det var inte Guds fel. Vi var helt enkelt ett sämre lag. De hade 5:an, vi hade ingen. 5:an hette Olle och var matchens lirare, i underkant. När han senare, vid middagen, berättade att han har en spelarkarriär i Brommapojkarna (som spelar i Allsvenskan...) blev man inte direkt förvånad.
Men så kul vi hade, trots allt. En liten, men trogen skara supportrar hade infunnit sig. En biskop, tre stiftsanställda, en svärfar och ett gäng gamla konfirmandledare från Värö - tack för stödet! Att spela boll är så himla kul och så himla svårt.
Min egen insats? Tja, skrubbsåren på knäna fick jag av det elaka konstgräset när jag (som vanligt) kom för sent in i en närkamp. Jag hade en nick mot mål (den ena bilden visar just den hörnan), ett skott över mål och så gjorde jag en massa misstag bakåt, vilket innebar mål fast i fel nät.
Efter matchen delade biskopen ut en pokal till 08:orna. Låt oss hoppas att vi genom en lyckad nyrekrytering av präster (vem ansvarar för sånt egentligen?) kan spela hem pokalen till framsidan nästa gång.
Sedan väntade dusch, eftersnack och italiensk buffé på en lokal mitt i stan. Trots att hälften av oss var förlorare var stämningen på topp. Tänk er själva: Över 20 präster, god mat, trötta ben och och en öl. Tystnaden lyste med sin frånvaro.