IFK Göteborg - BK Häcken 2 - 2

En slags tomhet infinner sig när sonen och jag vandrar nedför trapporna från sektion L3 på Gamla Ullevi.
Vad är det vi har varit med om?
Varför vann vi inte?
Varför blåste domaren inte straff?
Varför köptes den där Bjarnason (eller vad han nu heter) in? Antingen var han supernervös eller bara dålig. Eller både och.
Varför var inte Sebastian Eriksson lagkapten?
Varför ville Erik Lund inte tacka publiken efter matchen?
Ni förstår, det här var inte kul. Med tio minuter kvar ledde Häcken med två noll. Tack vare en uppryckning mot slutet blev det två två. Men ändå. En hemmamatch mot Hisingens stolthet ska bara vinnas.
Någon som utmärkte sig positivt? Tja, det skulle väl vara Bärkroth. Han gjorde ett bra inhopp. Och så Gurra förstås, han var nästan ok, och Ragge. Men resten. Hm. Hade det varit träning hade tränaren sagt: Nu får ni skärpa er! Tio armhävningar var innan nästa övning.
Men man kan se på det hela ur ett annat perspektiv. Sonen och jag hade en härlig eftermiddag. Efter fullt ös med stora delar av släkten hela dagen fick vi två åka upp till Göteborg, äta på Gyllene måsen för att sedan tillsammans bara han och jag gå på fotboll. Det är viktigt och det är stort.