IFK Göteborg - Helsingborgs IF 1-2

Egentligen skulle jag tillbringat kvällen hemma i trädgården. Men så blev det inte. När jag var på väg hem från jobbet skickade jag ett SMS till påsklovsledige sonen:
- Vill du gå på Gamla Ullevi och se IFK mot Helsingborg?
Ni kan nog gissa svaret.
Så väl hemma var det bara att åter sätta sig i den nyservade bilen (nästan 10 tusen kronor kostade det!) och åka upp till Götet.
Där fick vi se en väldigt bra fotbollsmatch. Och om vi hade hållit på HIF hade vi kunnat njuta av att vinna en orättvis bortaseger. Men nu är det ju så att vi håller på blåvitt och då måste man konstatera:
Noll poäng efter tre matcher. På nedflyttningsplats i den allsvenska tabellen. Och idag förlorade vi, trots att blåvitt hade det mesta av spelet och bud på både 3 och 4 mål till. Men på denna sidan evigheten är man inte lovad rättvisa. Så med typ två minuter kvar kunde förra årets allsvenska skyttekung panga in ett inte helt otagbart skott i bortre burgaveln. Unge herr Sandberg sträckte ut sig så gott han kunde, men det var inte gott nog. Den lilla bortaklacken kunde gunga och sjunga sig hesa. Helsingborgs IF lämnade Gamla Ullevi med tre poäng och kvar på gräset låg utslagna IFK-spelare. Dom blåvita spelare och tränare som inte gjort så bra ifrån sig är säkert medvetna om det. Så jag väljer att lyfta fram de glädjeämnen som trots allt syntes denna försommarkväll: Karl Svensson är tillbaka i gammal god mittbacksform. Resolut och rejält alla 90 minuter. Elmar var tillbaka i startelvan och gjorde det mycket bra (offensivt i alla fall). Hans förarbete till änglamålet var finfint. Domaren ska också ha en eloge. Och kanske Drugge. Han gjorde ju trots allt mål.
Två scener sitter kvar i huvudet såhär några timmar efter slutsignalen.
1) Klackens sång "Hellre HBT än HIF" på en mycket välkänd klackmelodi. Man måste dock ha läst senaste numret av tidningen Offside för att riktigt uppskatta denna ramsa (i en artikel i den tidningen kommer Tobias Hyséns fotbollsspelande lillebror ut som homosexuell, något som är extremt ovanligt inom elitfotbollen).
2) Sebbe E fick totalspel på IKFs inbytte nr. 18 (namne med biskop electus) när denne inte jobbade hem ordentligt. Blev själv rätt upprörd över situationen. Tjänar man pengar på att spela boll ska man orka mer än att jogga hemåt när det är fem minuter kvar av en viktig match.
Trots förlusten var både sonen och jag ganska nöjda när vi åkte hem. Att gå på fotboll med sin son är en väldigt härlig upplevelse. Och jag tror att han tyckte likadant.