Dåtid och framtid

Så var dagarna i Uppsala över för denna gång. Efter den sega resan upp (X2000 blev ersatt av ett "vanligt" tåg utan trådlöst internet, restaurangvagn eller AC) gick måndagen åt att träffa studenter. Det är alltid himla roligt! Och hela tiden blir jag påmind om mina egna studieår. Bland annat gick jag på en långpromenad ut till Djäknegatan 61. Jodå, huset låg kvar.
Tisdag-torsdag var det kursdags på Fjellstedtska. 23 präster från tre olika stift deltog på föreläsningar, fikapauser, samtalsgrupper och restaurangbesök. När vi var fattiga studenter fick vi köpa både kurslitteratur och lunch själva. Nu när det ramlar in en hyfsad månadslön varje månad får man en hel kasse med böcker utan bilder alldeles gratis och lammfilén på Domtrappkällaren kostade mig inte en spänn. Det är bara att gilla läget...
Kursen var i vilket fall som helst givande och jag ser fram emot nästa träff i november. Tills dess ska en hel del av litteraturen vara läst, så det är tur att jag sitter 2*25 minuter på ett pendeltåg varje dag.
En vecka i Uppsala handlar både om dåtid och framtid. Jag blir ju ständigt påmind om studietiden och allt som hände de fantastiska åren. Bland annat lyckades TP snacka in oss på Göteborgs nation en kväll. Enda skillnaden mot 1994 var att nu är alla studenterna så unga och högljudda. För såna var vi väl ändå inte?!? Annars var det sig väldigt, väldigt likt.
Och att gå en kurs som vill lära deltagarna hur man kan/bör/ska arbeta som kyrkoherde väcker naturligtvis tankar om framtiden. Jag tänker ju inte gå i pension som stiftsadjunkt utan någon gång är det dags att söka sig vidare. Undra var vi hamnar då?