Där rosor aldrig dör

Idag hade jag en begravning. En gammal människa hade fått sluta sina dagar. På begravningen hände något riktigt vackert. Det är svårt att återge ett så känsloladdat ögonblick på en blogg, men jag ska försöka.
Mot slutet av begravningen, när nästan alla hade varit framme vid kistan och tagit avsked, var det dags för pensionärskören, kanske 15 personer totalt. Den döde hade varit med i kören och nu skulle dom sjunga en sista sång. Det var dragspel, det var gamla röster, det var "där rosor aldrig dör" och sedan en bock eller nigning. Det var allt. Men det var enormt. Jag tror till och med att änglarna i himlen tog en paus i sin sång en stund för att lyssna till detta. Hur det lät? Det spelar ingen roll, skalan "vackert-falskt" passade liksom inte in på den här situationen. Men det var, som sagt, en enorm upplevelse för oss andra i kyrkan idag. Och det är sånt här man behöver bli påmind om när man upplevt en sån dag som igår (se förra inlägget). Tack gode Gud för att det finns pensionärskörer!