Historiens vingslag

Igår gjorde jag en resa i tiden, typ 800 år bakåt. Det var så här: Vi hade städkväll i Stråvalla kyrka. Kyrkorådet var samlat för att julstäda kyrkorummet och förbereda inför decembers alla gudstjänster. Det är en mäktig känsla att gå och städa i alla hörn i en så gammal kyrka. Tänk så många präster som varit här före mig. Hur såg dom ut? Hade dom humor? Vad drömde dom om?
Det var cisterciensmunkar från Ås kloster som såg till att kyrkan byggdes. Mycket har hänt sedan dess. Kyrkan hade renoverats många, många gånger när Martin Luthers idéer slog igenom på 1500-talet. Någon söndag ett antal hundra år senare surrades det på kyrkbacken efter gudstjänsten om att den svenske kungen Karl XII var död. Däremellan hade man bråkat om det skulle vara en svensk eller dansk präst som skulle leda gudstjänsten. Hur många svenska och danska soldater har besökt kyrkan när deras arméer dragit förbi på väg till eller från något krig?
När jag stod högst upp på stegen (kändes som fem meter upp i luften) och bytte glödlampor i spotlightsen slog det mig: Undra hur många människor som har bett Fader vår på latin/danska/svenska här i kyrkan? Det var inte bara höjden som gjorde att den tanken svindlade.
Efter städningen bjöds det på exotisk planka i kyrkstugan. Vi åt så vi storknade. Det skulle vi inte gjort. När plankan var uppäten dukades det fram kaffekoppar och fat med såndär djupfryst mandeltårta. Gott, men ack så mättande. När vi trodde att det var slut drog kyrkorådets ordförande fram frukt- och godisfat. Jiiha. Jag åt inte mycket frukost i morse...