IFK Göteborg - AIK: 1-2

Låt mig börja med det positiva: Över 18.000 i publiken är klart godkänt, till och med riktigt bra. Men sen. OÄÄÄHHHHH. Även den som bara är måttligt intresserad av fotboll förstår att ett möte mellan Blåvitt och Gnaget från Solna är något alldeles extra. Krydda det hela med att inget av lagen tog 3 poäng i första omgången.
Jag satt framför Radiosporten och hörde det hela. Först det underbara målet av Jonathan Berg. Vilken sann-dröm. Han som inte var registrerad på rätt sätt men som fick dispens och ändå kunde spela - han av alla fick knorra in en vacker frispark mot AIK. Det kan inte bli bättre. Därefter gick det bara utför. När AIK fick en frispark 9 meter från straffområdet i 87:e minuten (det stod 1-1 då) kände jag i hela kroppen: "Det här skiter sig". Mycket riktigt: En brasse-AIK:are stegar fram, drar till bollen. Den flyger över muren och är påväg att fångas av Bengan i målet - när Adam Johansson (i övrigt en mycket duktig högerback) får ett vansinnesinfall och försöker nicka undan bollen. Resultat: Ett vackert självmål. Ridå, Ende, The End. Ibland är det verkligen ett lidande att vara IFK-supporter. Matchen mot AIK var ett sånt tillfälle.