Präster - Imamer 0-1

Fotboll för fred, så löd rubriken. Och visst var det fotboll, i alla fall lite. Och visst var det fredligt. Matchen på Heden mellan präster och imamer lockade några hundra åskådare och ett tiotal journalister.
Domaren hade bytt ut sin gulröda kortlek mot ett grönt kort. Detta visade han upp så fort någon gjorde en bra insats. I vårt lag fick målvakten massvis med gröna kort - det säger en hel del om matchen. Vi spelade i 2*20 minuter. Det som slog mig var att ju längre matchen led, desto större blev planen. Jag spelade mittback/vänsterback och efter muslimernas ledningsmål fick jag nöjet (?) att följa med upp i anfallen för att fylla på och med min längd kanske göra något avgörande på nick. Men efter varje sådant anfall så hade planen blivit 10 meter längre. Det var såååå långt att springa hem till min backplats igen.
Utan att säga för mycket kan jag avslöja att det fattades både i teknik och positionsspel bland oss präster. Jösses, fotboll är en svår sport, tro mig. Men vi gjorde så gott vi kunde. Lite tjong, lite spring, lite "nu ska jag försöka göra en snurrfint".
Efter matchen fick alla pris, ett badlakan (alltså inte ett badlakan att dela på, utan ett till varje spelare). Prisutdelare var ingen mindre än Göte Bernhardsson, landshövdingen.
Som vid alla förluster inom fotboll har förloraren en uppsjö av anledningar (några kallar det bortförklaringar) till varför det gick som det gick. Här är mina:
Planen. Vi spelade på konstgräs. Bollen får en onaturlig studs som gynnade motståndarlaget mer än oss.
Publiken. Att döma av deras reaktioner kan man dra slutsatsen att vi hade bortaplan.
Förberedelserna. Vi präster har ju varit på gudstjänstsymposium och suttit stilla i en kyrkbänk flera dagar. Det förklarar det dåliga rörligheten och avsaknaden av explosivitet i prästbenen.
Och så bilderna: Den första har jag "snott" från GPs nätupplaga. Både GP och GT har artiklar, kolla gärna! Den andra bilden visar två av lagets giganter, Tomas Philipson (präst i Kullavik) och så den tunge backen Ledwon. Den sista bilden visar delar av publiken.
Nu är matchen över. Det enda jag har att se fram emot är träningsverk utan ände. Undrar om jag kommer orka gå från mitt arbetsrum till kopiatorn imorgon...