Halmstad BK - IFK Göteborg 0 - 0

När vi kom in på Örjans vall sjöng den stora bortaklacken redan:
- Alla heter Glenn i Göteborg!
Det kändes som om detta kunde bli en riktigt trevlig kväll. Sonen, en f.d jobbarkompis och jag hade tagit oss söder ut till staden vid Nissan. Örjans vall är ett rätt fräckt ställe. Väldigt svenskt. Lite som slottskogsvallen.
Spelet?
Efter första halvlek tyckte vi att det var rättvist med oavgjort. Båda lagen hade chanser, båda lagen hade bra målvakt. Och blåvitt hade nr. 13 Gustav Svensson. Han var helt klart matchens behållning. Sicken lirare! Hård, men inte för hård. Snabb, men inte snabbast, långhårig, men inte längst hår. Och vilka brytningar! Ni vet, två fotbollsspelare brakar in i varandra. Båda ramlar. En av dem reser sig upp med bollen vid fötterna. Jag säger bara Gurra!
I andra halvlek tog blåvitt över. Ärligt talat: Vi borde vunnit det här. Hysén hade en i stolpen, TO sköt säkert 7 skott utanför, Bärkroth och Niklas Carlsson (inbytt som offensiv mittfältare!!!) hade bra läget. Men icke.
När mannen i svart (fast idag hade han röd tröja) blåste av matchen stod den nollnoll. Hade vi vunnit en poäng? Nej, vi förlorade två. Men det var en trevlig kväll och sonen var på sin första bortamatch någonsin. Alltid något.