IFK Göteborg - IF Elfsborg 5-1

Puh, vilken match vi fick vara med om idag!
Det började i moll, ungefär som mot Trelleborg. Efter några minuter går Risp och köper korv. Fritt fram för ex-ängeln Ericson att sätta ettan för bönderna från Ellos.
Men sen!
Först en gång.
Sedan en gång till.
Och en tredje gång.
Och så fjärde.
Och när när Klacken sjöng "Ni kan gå hem nu!" till/för de tillresta boråsarna kunde Söder rulla in femman också.
Inför matchen var vi ju många som undrade hur det står till med IFK anno 2010. Och det var med en lite dov känsla av "vi är ett mittenlag" som jag satte mig på läktaren bredvid sonen. Den känslan är borta nu. När laget sprang ärevarvet kunde man se ett ord i spelarnas och lagledarnas ansikten: Lättnad. Det var verkligen proppen ur, ketchupeffekt, först-kommer-inget-sen-kommer-allt, ja, kalla det vad du vill.
Bäst på planen idag? Hm. Det var mycket som var tilltalande. Ragge såg ut att ha fått tillbaka självförtroendet. Adam gjorde en helgjuten insats. Hjalmar: vad ska man säga? Det frisparksmålet ursäktar hur många snea uppspel som helst. Och så Hysén. Kanske matchens lirare. Trots att han inte gjorde mål låg han bakom så mycket framåt (och bakåt!). Men äh, idag får kollektivet ta åt sig äran. Och jo, även vi på läktaren kände en stor lättnad när vi vandrade hemåt i blåsten.