Aska och snö

Idag är det askonsdag, den första dagen i fastan. Nu är det 40 dagar (plus söndagar) kvar till påsk. Fasta, det är eftertänksamhetens och anti-slöseriets tid. Här i Värö har askonsdagen gått i snökaosets tecken. Ni vet, när man inte vet om det snöar eller bara blåser, för snön virvlar hit och dit och vaktmästarna har svårt att skotta överhuvud taget. Och cateringfirman som höll i minnesstunden efter dagens begravning höll på att fastna med alla sina snittar någonstans på motorvägen mellan Kungsbacka och Värö.
Min prästkollega satt insnöad i Skällinge så jag fick rycka ut och leda askonsdagsmässan i Bua ikväll istället för henne. På många håll har man som sed att teckna ett kors med hjälp av aska i pannan på varje gudstjänstdeltagare vid denna mässa. Poängen är att vi alla ska påminnas om att vi är dödliga och att just därför behöver vi ta vara på livet, den tid vi har fått här på jorden. Denna asktradition har inte slagit rot i Bua, så vi firade en vanlig veckomässa istället. Men aska skulle det ändå bli för mig...när jag kom hem var det dags att sota pelletspannan. Det har jag inte gjort på länge (förra veckan var ju lite speciell) så pannan var överfull med aska. Där stod jag i pannrummet fullkomligt neraskad (eller vad man ska kalla det när man har aska överallt och det ryker av askdamm omkring en). Som den präst jag är kunde jag inte låta bli att mumla "Minns att du är stoft" för mig själv medan jag sotade pannan (citatet hämtat från den liturgi som vi alltså inte använde vid mässan i Bua). Kanske noterade jag trots allt något slags askrekord bland prästkollegorna runt om i landet denna askonsdag...