IFK Göteborg - Trelleborgs FF 2-0 = SM-GULD!

"GULDET DET SKA HEM TILL GÖTEBORG" sjöng klacken, eller, inte klacken, utan hela Ullevi strax innan matchstart. Det var regn. Det var rusk. Det var fantastisk stämning. Över 41.000 personer, de flesta i blått och vitt, sjöng, dansade, jublade, firade. Men. Guldet var inte i Göteborg än. Mycket kunde hända denna eftermiddag. Men ni vet hur det gick:
I sjunde minuten rensar en skåning riktigt illa och bollen hamnar hos årets grovjobbare på mitten: Tomas Olsson. Tjong i buljongen. 1-0. Kan ni höra jublet? Han ni känna lättnaden?
Efter en dryg halvtimme: Sella dribblar nere vid kortlinjen, slår en pass upp till Ölme (som var med -96, när det senast begav sig). Ölme tjongar in bollen med en riktig bananskruv. Där dyker han upp, Boom-boom Wernblom, och knoppar in den enligt konstens alla regler: En försvarare framför, en bakom, men Wernblom hoppar högst. Ner med bolluschlingen i marken och sim sallabim står det 2-0.
Hur känns det när 4000 personer i klacken vrålar ut "VI ÄR BLÅVITT" och typ 15.000 på andra sidan jublar "BÄST I SVERIGE"? Det känns alldeles utmärkt. Särskilt när det sker 10 gånger i rad.
Hur känns det när vågen rullar runt på Ullevi varv efter varv (den startade i 75:e minuten när BP gjort 1-0 på Djurgården). Fråga Isak, han vet.
Hur känns det när elva års väntan är över? Fråga mig, jag vet.
Ingen, jag lovar ingen, hörde när domaren blåste av matchen. Det enda som hördes var:
"GULDET ÄR TILLBAKS I GÖTEBORG, GULDET ÄR TILLBAKS I GÖTEBORG".

Några timmar senare, i bilen på väg hem, säger Isak:
"Pappa, detta var en upplevelse".
Man kan inte annat än att hålla med.