Working 9 to 5...

Så var man tillbaka på jobbet igen. Efter en vecka i skidbacken var det inga som helst problem att skippa hissen och istället ta trapporna upp till tredje våningen. Så rent fysiskt var det inte svårt att börja jobba igen. Men själen...
I dessa varseltider blir det uppenbart vilken förmån det är att ha ett arbete att gå till och i grund och botten är jag verkligen glad över mitt jobb på stiftet.
Men.
Det var väl lite si och så med motivationen i morse. Fullt brevfack med snigelpost. Full inkorg i datorn. Om man ska se det positivt kan man tolka detta som att jag är behövd. Samtidigt hade det inte gjort ont att (likt sonen) ha en sportlovsvecka till. Jag fick dock lite draghjälp tack vare en kollega som just fyllt år. Hon bjöd på hembakt bröd med goda ostar till förmiddagsfikat. Precis vad en lågmotiverad adjunkt behövde. Satt som en keps!
I morgon ska min diakonkollega och jag göra ett litet gästspel på prostmötet. Stiftets (17?) prostar träffas då och då för samråd med biskopen och just i morgon kommer det bland annat att handla om diakon- och prästkandidaternas behov av praktikförsamlingar. Undra om det blir lika gott förmiddagskaffe på det mötet som idag?
På kvällen blir det helt andra bullar (fniss!): Centern i Värö har en träff och gissa vem som är inbjuden som gäst? Mitt uppdrag är att under en halvtimme kåsera över hur det är att vara präst. Stand-up comedy lär det inte bli, men en och annan dråplig historia från prästlivet ska jag nog kunna få ur mig. Återkommer i morgon med en rapport.