Berlin

Så var det resdax igen. Denna gång bär det av till Berlin för några dagar.
"Folkkyrka i minoritet" är rubriken för resan och den är ett samarrangemang mellan Stockholms och Göteborgs stift. Resan är en del av pkv. Pkv? Just det! Pkv betyder Parallell KursVerksamhet. Det är något varje blivande kyrkoarbetare ska delta i ett antal tillfällen under utbildningen. Syftet är att bygga broar mellan de akademiska studierna och den kyrkliga verkligheten. Och denna gång tänker vi bygga den bron i Berlin, en stad mest känd för murar.
Cirka 15 studenter från Göteborg och lika många från Stockholm ska under några dagar få uppleva Berlin. Det blir studiebesök i olika församlingar (även den svenska!), diakoniinstitutioner och tro det eller ej: Fotboll. Jo, Stockholm skickar inte bara studenter utan också ett gäng präster. Dessa präster ska bland annat spela en fotbollsmatch mot ett lag bestående av präster från Berlin. Och som av en händelse har man lite ont om folk så min stiftsadjunktskollega i 08-land har erbjudit mig en plats i startelvan. Hm. Att som ängel/IFK:are/blåvittsupporter dra på mig fotbollskor för att representera Stockholm...jabadahut. Men jag är ju en vidsynt präst som utan problem kan se skillnad på sak och person, så visst, jag är på!

En tränarkarriär går i graven

Det är med ett visst vemod jag skriver detta. Efter 6 år som tränare för pojkar födda 98 och 99 i Värö är det dags för mig att ställa tränardojjorna på hyllan. I morgon är sista träningen - sedan är det slut. Det är klart, skulle det komma ett fett tränarerbjudande från en oljeschejk eller skulle firma Olsson-Rehn plötsligt begära min assistans så skulle jag överväga att ställa upp. Men det kommer inte att hända. Så nu är det slut med bollpumpningarna, vattenflaskbärandet, utdelandet av röda västar, uppställandet av gula koner, flyttande av 7-mannamål (dom är tunga!), tillsägningar på temat "lyssna på tränaren nu - det är eran träningstid som går", peppandet av trötta småkillar som egentligen inte orkar springa mer, grubblandet över laguttagningar, ändlösa diskussioner med fokus på frågor som "varför byter ni inte in min son lite oftare i slutet av matcherna?", väljandet av 2-2-2, 2-3-1 eller 2-2-1-1 och sopandet av omklädningsrum där gräs, tejp och kvarglömda Dubbeldusch ligger och skräpar.
Nu får andra, mer kunniga, krafter ta över. Jag hoppas innerligt att det blir en bra fortsättning för pôjkarna och att även nästa säsong blir en spännande och rolig tillställning. I dagsläget är det oklart vilka lag som kommer att finnas. Att 98:orna ska spela 11-manna tillsammans med Bua IFs 98:or under namnet Värö United står klart. Men vad händer med 99:orna? Och 00:orna?
Själv tänker jag bli fotbollspappa och inrikta mig på att stötta den rödhårige nr 7. För han är himla bra tycker jag.

Man vet att det är höst när...

...Elitserien i hockey har dragit igång.
...man funderar på att plocka fram motorvärmaren till bilen.
...frugan är i väg på uttagning av kandidater till Värö lucia.
...mattidningarna innehåller recept på temat "viltgrytor".
...elpriset går upp.
...Ekot handlar om undersökningar kring människors behov av solljus.

Super Sunday

Oj, oj, oj.
Vilken söndag. Det har varit fullt upp hemma, på fotbollsplanerna, i media och i vallokalerna.
Vi börjar med fotbollen.
Värö/Norvallas P11-12 har haft en tung höst. Hittills har det blivit 2 oavgjorda och 3 förluster. Idag var det bortamatch mot Veddige. I föräldrarnas frånvaro (se nedan) fick sonen klara sig själv.
När matchen var slut skickade jag ett SMS:
- Hur gick det?
Svaret:
- Jag berättar när jag kommer hem.
Men hallå! Jag är ju nyfiken och känner ett styng av dåligt samvete i hjärtat för att jag inte var där. Och så får man ett sånt svar.
När jag väl kom hem fick jag äntligen veta:
- Jo, vi vann matchen! Med 2-1. Jag gjorde det avgörande målet.
Sån information gör sig mycket bättre IRL än via ett SMS.
Anledningen till att vi inte var i Veddige på fotboll var att vi hjälpte en kompis att flytta. Blå bilen (med släp! Vi har ju satt på en krok nu) var i Varberg inte mindre än tre gånger idag. Nu är det mesta på plats i kompisens nya hus. Hoppas att hon kommer att trivas.
Åter till fotbollen.
Blåvitt spelade hemma mit Åtvidaberg i eftermiddags. Efter en mållös första halvlek ökade IFK farten och pangade in ett, två, tre mål. Allsvenskan går i dur för tillfället.
Nu sitter vi här hemma och valvakar. Jag blir lite nostalgisk för våren 1994 hade jag Sören Holmberg som föreläsare när jag inledde mina universitetsstudier med 20p Statsvetenskap på Sprängkullsgatan i Göteborg. Kvällens tragik är att vi verkar få in ett nytt parti i riksdagen. Usch! Med tanke på att jag själv räknas som invandrare i statistiken och inte har rösträtt i riksdagsvalet känns det extra läskigt med ett parti som inte vill ha såna som mig här. Själv tycker jag att jag bidrar en hel del till det svenska samhället och vår kära Svenska kyrka...
Sist men inte minst kan jag inte låta bli att notera den fina bilden i dagens GP. Tänk att jag av alla människor får posera i full blåvit skrud. Rätt man på rätt plats?! Och jo, jag har grym träningsverk idag.

Gissa kyrkan

Okej, jag vet. Den här är inte helt enkel. En vitkalkad kyrka på landet från andra halvan av 1800-talet. Det kan vara i princip vilken landsortkyrka som helst.
Jag var i alla fall och hälsade på i denna kyrka idag. Vad heter kyrkan?
Ledtråd: Bredvid kyrkan ligger en prästgård som blev ett församlingshem som blev sålt.

Skolfotboll

Idag har det varit fotboll igen, fast inte på det vanliga sättet. Det har nämligen varit Hallandsfemman. Det är en turnering för alla 5:or i Halland. Alltså inga "vanliga" klubblag utan tjejer och killar från olika skolor runt om i kommunen.
Väröbackaskolans 5:or spelade i gult och blått, som av en händelse råkar vara Norvalla IFs färger. Extra kul var att laget bestod av hälften killar, hälften tjejer. Totalt gjorde laget tre mål, varav två gjordes av tjejer. Så det har (i alla fall från vår klass, host, host, hm, hm) varit en jämställd historia.
Klassen spelade tre matcher i ett gruppspel. Först blev det förlust, sedan en vinst och därefter en förlust till. Inte så mycket att säga om.
Vi som var där och tittade på fick uppleva en riktig höstdag. Regn. Moln. Mer regn. Lite vind. Och kallt. Men barnen brydde sig inte. Sonen konstaterade på väg till samlingen i morse:
- Perfekt fotbollsväder! Bollen rullar bra på en blöt gräsmatta och det är lättare att glidtacklas när det är blött.
Så sant, så sant.

Dåtid och framtid

Så var dagarna i Uppsala över för denna gång. Efter den sega resan upp (X2000 blev ersatt av ett "vanligt" tåg utan trådlöst internet, restaurangvagn eller AC) gick måndagen åt att träffa studenter. Det är alltid himla roligt! Och hela tiden blir jag påmind om mina egna studieår. Bland annat gick jag på en långpromenad ut till Djäknegatan 61. Jodå, huset låg kvar.
Tisdag-torsdag var det kursdags på Fjellstedtska. 23 präster från tre olika stift deltog på föreläsningar, fikapauser, samtalsgrupper och restaurangbesök. När vi var fattiga studenter fick vi köpa både kurslitteratur och lunch själva. Nu när det ramlar in en hyfsad månadslön varje månad får man en hel kasse med böcker utan bilder alldeles gratis och lammfilén på Domtrappkällaren kostade mig inte en spänn. Det är bara att gilla läget...
Kursen var i vilket fall som helst givande och jag ser fram emot nästa träff i november. Tills dess ska en hel del av litteraturen vara läst, så det är tur att jag sitter 2*25 minuter på ett pendeltåg varje dag.
En vecka i Uppsala handlar både om dåtid och framtid. Jag blir ju ständigt påmind om studietiden och allt som hände de fantastiska åren. Bland annat lyckades TP snacka in oss på Göteborgs nation en kväll. Enda skillnaden mot 1994 var att nu är alla studenterna så unga och högljudda. För såna var vi väl ändå inte?!? Annars var det sig väldigt, väldigt likt.
Och att gå en kurs som vill lära deltagarna hur man kan/bör/ska arbeta som kyrkoherde väcker naturligtvis tankar om framtiden. Jag tänker ju inte gå i pension som stiftsadjunkt utan någon gång är det dags att söka sig vidare. Undra var vi hamnar då?

Helgen är över - nu väntar Uppsala

Den första septemberhelgen har varit minst sagt intensiv. Det hela började med att jag tog ledigt från jobbet efter lunchen i fredags för att hinna till vigselövning i Värö kyrka. Där var ett helt gäng som fixade och donade inför lördagens "vigsel med mässa". Våra goda vänner D&R hade valt lördagen den 4:e september som sin dag.
Lördagen präglades av detta bröllop. Tillsammans med en präst från Skara stift fick jag vara med och leda vigseln (jag hade hand om nattvardsdelen). Det blev en fin gudstjänst! Extra kul var att frun gjorde ett gästspel som körledare för Gospel Voices.
Resten av dagen tillbringades i Träslövsgården tillsammans med alla andra gäster. En go kväll med mat, tal, dans - precis som det ska vara.
Efter en sån lördag skulle man kunna tro att det blev en slappe-söndag....men nej.
Upp med väckarklockans hjälp för att hinna packa ihop allt inför hemmamatch för P11-12 mot Varbergs BoIS. Fylla vattenflaskor, plocka fram tejp till 11 par fotbollsben, peppa, dra laguppställningen, värma upp målvakten med lagom svåra skott och allt annat som hör till när man är en del av Idrottsrörelsen på gräsrotsnivå. Det blev en jämn match med chanser åt båda håll, men till slut orkade hemmalaget från Värö inte hålla emot så de grönsvarta vann med uddamålet (3-4). Då behövs mera pepp, lite tröst och ett och annat förmanande ord.
Väl hemma var det dags att ge gräsmattan vad den tål. Vår handjagare sjunger på sista versen så det var ett tungt jobb att få mattan i respektabelt skick. Tur då att det blev en ganska lång paus. Vi skulle nämligen åka och hälsa på ett nytillskott i Väröbygden: Astrid, född den 23 augusti. Oj, oj, oj. Så mjuk, så hjälplös, så övermysig.
Helgen är snart slut och nu väntar en ny vecka med ett lite annorlunda innehåll. Måndag-Torsdag ska jag vara i Uppsala. Måndagen är fulltecknad med studentsamtal och stiftsgrupp. Resterande dagar ska jag själv få sitta i skolbänken igen. Då börjar nämligen den sk. kyrkoherdekursen jag ska gå under detta läsår. 15 högskolepoäng med fokus på kyrkoherdens arbete. Vi är cirka 20 präster från tre stift som ska gå den. Det blir spännande!

En ny upplevelse

Idag var jag med om något för första gången. Jag har varit på stiftets folkhögskola och tillbringat förmiddagen tillsammans med eleverna på Svenska kyrkans grundkurs. Inget konstigt med det, det gör jag minst en gång per termin. Min uppgift är att ha en lektion på temat "Präst". Men det som gjorde dagens undervisning annorlunda var att allt jag sa tolkades till teckenspråk. Det är en märklig känsla att stå inför en klass och prata, men ingen tittar på dig. Istället är allas ögon riktade typ två meter till vänster om dig. Men det gjorde ingenting! Jag tyckte att det var spännande och roligt. Och man blir ju såååå imponerad av tolkarna. Där står jag och slänger ur mig ord som vigningslöften, liturg, antagningskonferens, eget andaktsliv och sakramentsförvaltning och tolkarna verkar fixa det hur enkelt som helst. Coolt!