Bandy på is

Idag har Isak haft friluftsdag. Årskurs 0-5 har tillbringat dagen på "Sjöarn", alltså Sjöaremossens isbana. Det är en riktig bandybana mitt ute i skogen, där Frillesås spelar division I-bandy. Sjöarn har inte lika stora läktare som Zinkensdamm i Stockholm eller Rocklunda i Västerås. Men själva planen är lika stor och fin. Isak tyckte iallafall att det var roligt att åka skridskor igen. Några frivilliga föräldrar var där och grillade hamburgare åt alla barnen. Man hade lånat en jättegrill från Värö Bruk (undrar hur den såg ut).
För Isaks del blir det en tidig natt - han är helt färdig efter detta äventyr. Själv hade jag tänkt att sätta mig på träningscykeln när Isak somnat. Vi får se om jag orkar det...men allt fika jag fick vid dagens två hembesök gör att jag känner mig ganska motiverad.

Julgransångest

Vaktmästarna på jobbet har drabbats av julgransångest. Medan vi vanliga inte ens har börjat fundera över julgranen så är det ett hett ämne bland landets alla vaktmästare, så även i Värö. Runt om hela Sverige går nu julgransångestsjukan. I dagarna ska dom hittas, sågas ner, transporteras och sättas upp. Alla dessa granar som ska pryda våra torg, allmänna platser, kyrkor och andra offentliga inrättningar. Bara detta att hitta snygga, lagom långa granar är, kan jag tänka mig, ångestframkallande. Vi som brukar hämta en egen gran i skogen vet hur svårt det är att bedöma hur en gran kommer att se ut när man fått hem den. Tänk då vilken ångest att välja granen som hela bygden ska titta på under hela advent. Kan bara önska våra vaktmästare lycka till (och hoppas att Värös gran blir liiite snyggare och liiite mer väldimensionerad än den som Varbergs församling sätter upp. Prestige? Inte alls...).

Affären på landet

Som bekant bor vi på landet. Väröbacka är ju en riktig håla. Här finns en pizza (ägaren ser faktiskt utländsk ut!) och en ICA-affär. På ICA finns ingen vanlig köttdisk med färdiginplastade köttbitar utan bara en så kallad "delikatessdisk". Vill man ha köttfärs, fläskfilé eller en kotlett är det kölapp som gäller. Första tiden här tyckte vi det var lite exotiskt att ta kölapp för 500gr blandfärs, men man vänjer sig. Fördelen är att man alltid får tillfälle att prata med folk, antingen de bakom disken eller de framför. Som idag. Isak träffade en kompis på affären och när båda barnens pappor tog en nummerlapp gick de genast fram till disken. "Kan vi få en prinskorv?" På ICA i Värö får nämligen alla barn var sin prinskorv när man handlar i delikatessdisken. Magnus, den andre pappan undrade: "Kan inte papporna få lite oxfilé?". Damen bakom disken gav oss en menande blick. Där gick tydligen en gräns för ICAs generositet. Vi fick nöja oss med våra beställningar; kassler, köttfärs och lite salami.
I kassan satt Fredrik, en alltid lika pratglad AIK-are. Med tanke på att ÖIS (bröderna som äger ICA-affären är öisare) åkte ur allsvenskan och IFK (kyrkoherden i Värö är IFK-are) bara kom typ 8:a så kommenterar han alltid den allsvenska sluttabellen när man ska betala. (För den oinvigde: AIK kom tvåa efter att förra säsongen spelat i superettan). Men idag ville han inte prata fotboll. Istället berättade han att han sett en studiekompis till mig på bio. "Jaså, vem då?" undrade jag. Det visade sig att han hade sett Da Vinci-koden på DVD och tyckte att det fanns tydliga likheter mellan en viss Silas och mig. Föga smickrande. Men så är killen i kassan som sagt AIK-are...

Rävfälla

Idag har Isak och jag varit i trädgården och fixat. Efter att ha krattat löv ett tag tröttnade vi på att vara "nyttiga". Dags att göra en rävfälla! Vi hämtade en spade och så var det igång. Ni som varit här i Prästgården vet att på baksidan har vi ett staket. På andra sidan staketet är det sly och vissna brännässlor: Ett perfekt ställe för en rävfälla! Sagt och gjort. Jag grävde ett stort hål, medan Isak samlade pinnar för att täcka över hålet. När pinnarna tog slut hämtade jag en yxa (se bilden!) och fixade lite fler. På pinnarna la vi löven vi krattat ihop. Som pricken över i-et la vi gammal fallfrukt som lockbete på fällan. Återstår att se om vi får något i fällan. Isak skulle helst vilja fånga en hare, inte en räv alltså (fast det var en rävfälla). Harköttet skulle han sedan sälja och för pengarna (kan man få 70kr/kilot för färsk hare?) skulle vi köpa Pokémonkort. Nu tror jag inte på att vi fångar någon hare, så istället hoppas vi på jultomten när det gäller korten. Detsamma gäller digitalkameran. Tro inte att kortet på rävjägarna är taget med en Ledwonsk kamera. Nej, det är Värö församling som råkat (?) låna ut sin kamera till kyrkoherden över helgen...

Fredagslistan

Då var det fredag (lönefredag!) och list-dax. Denna gång handlar listan om något typiskt svenskt. Vad är godast till förmiddagskaffet?
1. Ljus vallmofralla (överdelen) med stark ost, typ lagrad prästost.
2. Nybakt sockerkaka.
3. Kanelbulle som inte är för torr.
4. Rostat bröd med Nutella.
5. Mazarin.
Out of competition: Under fastan går semlan in på plats nr. 1. Men bara under fastan! Inget trams med saffranssemlor i advent.

Där rosor aldrig dör

Idag hade jag en begravning. En gammal människa hade fått sluta sina dagar. På begravningen hände något riktigt vackert. Det är svårt att återge ett så känsloladdat ögonblick på en blogg, men jag ska försöka.
Mot slutet av begravningen, när nästan alla hade varit framme vid kistan och tagit avsked, var det dags för pensionärskören, kanske 15 personer totalt. Den döde hade varit med i kören och nu skulle dom sjunga en sista sång. Det var dragspel, det var gamla röster, det var "där rosor aldrig dör" och sedan en bock eller nigning. Det var allt. Men det var enormt. Jag tror till och med att änglarna i himlen tog en paus i sin sång en stund för att lyssna till detta. Hur det lät? Det spelar ingen roll, skalan "vackert-falskt" passade liksom inte in på den här situationen. Men det var, som sagt, en enorm upplevelse för oss andra i kyrkan idag. Och det är sånt här man behöver bli påmind om när man upplevt en sån dag som igår (se förra inlägget). Tack gode Gud för att det finns pensionärskörer!

De blå skoskyddens dag

Tisdagen den 21 november går till den Ledwonska historien som en riktig tråkig, trist dag. Den sammanfattas bäst med känslan som infann sig vid en given händelse imorse: Efter att ha gått upp, hämtat tidningen i regnet (vi har typ 80 meter till brevlådan), försökt få en trött och hängig son att äta frukost, kört samme trötte son till skolan, kört vidare till Bua med vindrutetorkarna på högsta hastigheten och parkerat bilen utanför tandläkarens mottagning, just där i det ögonblicket infann sig stunden som sammanfattar denna dag: Jag böjer mig ner, tar upp de blå skoskydden och försöker trassla på dem på mina skor (blå skoskydd görs konstigt nog endast i storlekar upp till 41 och jag har 46). Just där, just då insåg jag: Detta är en dag som jag helst skulle vilja snabbspola mig igenom. Och nu är jag här, snart är det dags att gå och lägga sig. Det har sannerligen inte varit en kul dag. Och till råga på allt: Senast jag hörde låg Frölunda under med 4 mål mot MODO...

Vaksamhet och väntan

Rubriken på detta inlägg är identisk med den rubrik som evanglieboken har på denna söndag, söndagen före Domssöndagen. Vi har firat Gospelmässa i Bua kyrka ikväll. Det var härligt. När jag satt där i kyrkbänken och lyssnade på Gospel Voices slog det mig att det är så många olika livsöden som finns i en kör. Där finns en ensamstående mamma, en gammal pingstvän, en konfirmandförälder, en kusin till hon i alten, en som just gjort slut med sin kille och så vidare. Tänk att människor med så olika bakgrund (och så olika erfarenheter av livet och Gud) kommer samman och sjunger dessa frimodiga, lovprisande gospelsånger. Det är fantastiskt! Inte konstigt att körsång är vägen in i gudstjänsten för många. Sång är nånting som förenar. Alla som sett "Allsång på Skansen" vet vad jag talar om.
Bilden på kören är från en annan gudstjänst i Värö kyrka.
Nu är denna vecka slut och det är dags att ladda inför nästa. Undrar vad den för med sig?

Tyskt besök

Idag fick vi besök. Det är Helenas kusin Linda som är här. Hon bor egentligen i Tyskland (Frankfurt) men är i Sverige på semester. Tänk så kul och spännande det är att träffa en släkting. Man får reda på hur det går för andra släktingar, man pratar gamla minnen och man umgås på ett sätt som man inte gör med sina vänner. Varför är det skillnad på släktingar och "vanliga" vänner? Visst, blod är tjockare än vatten, men ändå. Det är något speciellt med släktingar.
I vilket fall som helst så ska Linda sova över tills imorgon. Det var kul att träffa henne och höra hur det går för henne. Hon håller på att byta jobb. Linda jobbar med sånt som jag inte förstår mig på det minsta. Nu ska hon bli någon slags intern omorganiserare på SEB i Tyskland. Trots att hon försökte förklara vad hon ska göra så fattade jag inte. Men att det ingår att man har dräkt, en mobil (handy som tyskarna säger) och äter mycket på tjusiga restauranger, så mycket förstod jag.

Back on the blog

Då var jag ute ur tystnaden igen! Skönt att vara hemma och landa i vardagen. Men det har varit en härlig vecka. Det händer mycket under en retreat, både i det inre och det yttre. Det inre spar jag för mig själv, men av det yttre är det några saker jag vill dela med mig.
Vad är det för dress-code på en retreat? Ja, för det första så bör du äga ett par äkta Birkenstock eller Scholl. Billiga Gekås-kopior är inte ok. Sedan måste, jag säger måste, du har en fleece-jacka/tröja. Det är kallt på ett kloster och man springer inte direkt runt och leker tjuv och polis så en fleece är ett måste. Visst, en bomullströja gör ju samma jobb, men det är lite mer "läger" över en fleecejacka. Jeans är det vanligaste byxmaterialet, tätt följt av chinosbyxor från Kapp-ahl. Tydligen handlar alla präster i Göteborgs stift sina kläder där, varför vet jag inte (visst, jag handlar också där ibland).
Blir inte måltiderna tråkiga på en retreat? Säg såhär: Viltsvinstek, potatisgratäng, bönor, gelé och en väl reducerad sås (dom måste haft Portvin i!) samtidigt som man lyssnar på ett stycke av Bach, då behöver man inte kallprata med bordsgrannen för att ha en trevlig måltid. Och när efterrätten består av hemmagjord vaniljglass med varma björnbär så blir det ju inte direkt sämre.
Får man inga tvångstankar? Jo, visst får man det. Tänk så tokigt om en mobil skulle börja ringa eller om jag säger "kan du vara snäll och skicka saltet?" mitt under frukosten till hon som sitter bredvid.
Jag undrar vad dom två killarna från elfirman tänkte som sprang runt och lagade ett elfel i matsalen samtidigt som vi åt lunch. 20 präster och diakoner som bara stirrar rakt fram utan att säga ett ord till varanda samtidigt som dom lyssnar på sånt där 1700-talsgnissel (Mozart). Grymt kul dom verkar ha i kyrkan.
Ska jag göra om det? Ja, gärna. Det är, trots vad elkillarna än tänkte, oerhört spännande att vara på retreat. Man lär känna både sig själv och vår Herre lite bättre.

Bloggpaus - in i tystnaden

Efter en helg fylld med firande är det dags för mig att ta en paus i bloggandet. Jag ska på retreat. Det är en årlig återkommande fortbildning för kyrkans folk där man under en vecka drar sig undan i tystnad. Vi bor på Johannesgården, katolska kyrkans kurs- och retreatgård i Tynnered. Dagarna inramas av gemensamma andakter i kapellet. Dessutom har man samtal med en handledare en gång om dagen. I övrigt tillbringas dagen i tystnad.
Retreat är som balsam för själen för en präst som ständigt måste använda sig själv och sin egen röst i arbetet, ja, som en nödvändig andhämtning. Jag ser fram emot en vecka med mycket promenader, läsande, funderande. Det blir många stunder i kapellet och god mat som lagas av nunnorna på gården. Men inget bloggande - av förklarliga skäl. Vi hörs på fredag!

Mycket regn blir det...

Denna vecka har det regnat oerhört mycket i norra Halland. Och i natt fortsatte det. Ni som varit här i Prästgården vet att det går en bäck mellan prästgården och kyrkogården, den så kallade prästabäcken. I vanliga fall kan man gå över bäcken på en stor sten, men inte idag. Vattennivån var så hög så att man knappt såg stenen. Det är nog rekord.
Hade jag haft en digitalkamera så hade jag tagit ett kort på det och lagt ut på bloggen. Men nu är det som det är och istället får ni använda er fantasi. (Hoppas jultomten läser detta och förstår mitt kvinnliga sätt att kommunicera).
Ikväll ska vi till Rune (Isaks doppräst) på utflyttningskalas. Han lämnar tjänsten som kyrkoherde i Landvetter för att flytta till Torsås. En kväll i Landevetter prästgård brukar alltid bli ett gott mat- och dryckminne. Men så har han också drygt 400 flaskor i sin källare (bland annat har den rackaren 4 ex av "Penfold´s Grange" i Australienhyllan. Den som vill kan ju kolla på www.systembolaget.se vad en sån går loss på). Helena och jag får väl göra "sten-sax-påse" om vem som ska köra hem ikväll...

Stämningshöjare

Kan inte låta blir att visa er denna sköna bild (Linda Magnberg är fotograf) som jag fick på mailen idag. Den togs i Alingsås vid den ene mannens födelsedagskalas. Lokalen (ett garage) tillhör den andre mannen.
Jag vet att jag bryter i mot PUL (Personuppgiftslagen) då ingen av männen är tillfrågad om de går med på publicering av detta fotografi. Men om jag känner dem rätt är de båda mycket stolta över att få visa upp sig såhär. För den oinvigde kan jag ju avslöja att mannen med hängslen är Lennart (Helenas morfar) och mannen utan hängslen är Leif (Helenas morbror).

Fredagslistan

Så var det fredag igen och dags för en lista. Förra veckan blev det ingen lista på grund av att Per och jag var upptagna med matlagning och samtal om livets mörka och ljusa sidor (vi var ju i Västerås då).
Då allsvenskan slutade i söndags och årets säsong inte varit så kul om man är blåvit tänkte jag hänge mig åt lite nostalgi/drömmeri. Listan denna fredag handlar om: "Blåvitts 5 bästa fotbollsspelare 1995-2006". Här kommer den:
1. JESPER BLOMQVIST. Han hade det där extra som ingen annan haft i blåvitt de senaste tio åren. Varje match sprang han upp och ner på sin kant medan motspelarna lurades upp på läktaren för att köpa korv.
2. NIKLAS ALEXANDERSSON. Egentligen samma motivering, men han fick inte sitt genomslag i blåvitt utan i HBK. Därför får Niklas bara plats 2.
3. MARTIN ERICSSON. En överraskning för några kanske. Men han spelade 1.5 säsonger i blåvitt i början på 2000-talet. Offensiv mittfältare a la Jonas Thern (om någon minns honom). När alla andra i blåvitt spelade på säkerhet och slog långbollar var han den ende som vågade göra sin gubbe och slå en snillrik pass. En kreativ fotbollsspelare som borde stannat mycket längre i blåvitt. Med honom i laget hade det varit guldläge i år. Nu spelar han istället i danska Bröndby och är uttagen i Lagerbäcks landslagstrupp mot Elfenbenskusten.
4. BENGT ANDERSSON. Är på fallrepet (40+) men har under en lång tid varit en av anledningarna till att blåvitt varit allsvenskans försvarsstarkaste lag. Tycker fortfarande att han borde fått chansen i landslaget, även i år.
5. MIKAEL ANTONSSON. Den snabbaste mittback jag sett i blåvitt. Tillsammans med Fredrik Risp var han det bästa mittbackslåset i allsvenskan utan konkurrens. Höll på att göra come-back inför i somras men hamnade i Grekland efter sina år i Österrike.

Inte ens nära: Hjalmar Jonsson, Mamado Diallo, Marino Ramberg, Jimmy Svensson, Joakim Persson, Christian Olsson (ni vet den där långe mittbacken som köptes för dyra pengar från Malmö), Ali Gerba...listan över misslyckade spelarköp kan tyvärr göras mycket längre men här får vi sätta punkt.

Födelsedagsfunderingar

9 november. Dom flesta gillar nog inte detta datum. Men det gör jag. Har aldrig förstått varför folk vill stryka november ur almanackan. Idag fyller jag år. Så november är en härlig månad. Imorse väcktes jag (faktiskt! jag sov när dom kom) av Helena och Isaks sång. Med sig hade dom tre paket (bibliskt). I det finaste låg det en iPod. Jag blev jätteglad! En iPod är en Mp3-spelare, alltså en liten mackapär som man kan koppla till datorn och fylla med musik och sedan bära med sig. Kort och gott: 2000-talets freestyle. I mitt stilla sinne tänkte jag: "Ah, jag är nog den ende kyrkoherden i hela Sverige som har en iPod, tänk vá fräck jag är". Döm om min förvåning när jag kommer till jobbet och kollade in Kyrkans Tidnings nätupplaga. Där kunde man läsa följande rubrik: "Ärkebiskopen fick en iPod". Är det nån som skojjar med mig?, tänkte jag. Här går jag och sprätter och tror att jag är den ende med prästkrage som har en iPod och så frontar Kyrkans Tidning med ärkebiskopen. Japp, då var vi två iallafall...
Anledningen till att ÄB fått en iPod är att ett företag lanserar Bibeln i Mp3-format. Man kan alltså lyssna på hela bibeln i sina lurar. Fiffigt. Den som är intresserad kan ju kolla in www.kyrkanstidning.com.
Nu ser jag fram emot en mysig middag med familjen. Helena ska laga sin fantastiska köttfärspaj. Själv ska jag kila ner i källaren och plocka upp något att dricka till. Det är såna här dagar man har sin vinkällare till. Ska det bli Rioja, en fransos eller varför inte Shiraz från Nya Världen? Det är angenäma problem, det.

Nya tränare i Blåvitt

Precis som det har ryktats på diverse hemsidor och bloggar på nätet den senaste tiden så blev det idag offentligt att Blåvitt får nya tränare. Det blir Stefan Rehn och Jonas Olsson (båda gamla härliga blåvitt-lirare) som tar över, assisterade av Teddy Olausson (ingen aning vem han är). Klubben satsar på delat ledarskap i sann Lars-Tommy-anda. Det enda lag som jag kommer på som vunnit något med delat ledarskap är Djurgården på Lucics/Åkerbys tid. Men dom hade en viss Kim Källström i laget...vi får se hur det går för Änglarna nästa säsong. Jag gillar tanken på delat ledarskap. Det blir minder personfokus och om man är på samma våglängd kan det bli oerhört kreativt. Tänk om man kunde prova det i församlingsarbetet: Två kyrkoherdar i Värö. Får kolla med Gunilla vad hon tycker.
Jaså, ni undrar vad jag tycker om Blåvitts säsong i år.Äh, den är redan glömd. Ingen minns väl att Blåvitt bara kom 8:a 2006, förlorade 8 av de 10 sista matcherna och släppte in mer än två mål per match i snitt. Sån information är bara för statistikfreaks. Nu längtar jag redan till nästa säsong. Hoppas att Frölunda Indians börjar spela lite bättre hockey, så blir väntan på nästa fotbollsår inte lika jobbig.

Coola killen

Idag har Isak varit hos frisören. Jag kan bara inte låta bli att låta er få se hur han ser ut idag. Kortklippt med tuppkam, färgad i svart och rosa(!). Att han ville ha svart färg i håret borde inte förvåna någon, men varför rosa? Så sent som i somras sprang Isak med händerna framför ögonen förbi den rosa dock/Barbie/My Little Pony-avdelningen på Harrod´s samtidigt som han ropade "jag mår illa, jag mår illa". Varför vill han nu plötsligt färga håret rosa? Jag misstänker att det finns ett samband mellan det färgvalet och att min son har fått upp ögonen för flickorna i klassen i allmänhet och en av dem i synnerhet. Mer än så vill jag inte säga.
Vid ett hembesök idag visade mig mannen jag hälsade på lite bilder från förr. Bland annat tog han fram ett skolfoto från 1982. Tänk så roligt det är med gamla bilder! Vi satt länge och log åt dessa gamla ansikten som vi nu känner som vuxna församlingsbor. Tanken svindlade: Tänk om dessa människor skulle veta vilka livsöden som väntade dem. "Titta, där är han som...och är det inte hon som blev...och han då, kommer du ihåg vart han flyttade efter gymnasiet?" Sådana och liknande frågor fullkomligt översvämmade oss.
Så om du inte vet vad du ska göra en kväll: Ta fram ett gammalt fotoalbum, gärna med skolfoton, och sätt dig vid köksbordet och gör en resa i nostalgins tecken. Det kanske blir lite vemodigt, men också spännande och väldigt roligt.

Inför utvecklingssamtalet

Ja, då var jag påväg mot nya vuxenpoäng. På fredag ska jag ha mitt första riktiga utvecklingssamtal med Isak och hans fröken. Om jag minns rätt så hette dessa träffar "kvartsamtal" på den gamla goda tiden. Men nytt millenium för med sig nya namn: Utvecklingssamtal. Inför detta samtal har vi fått hem ett omdöme som fröken har skrivit om Isak. Där kan man bland annat läsa följande iakttagelse: "Isak är spontan och mycket aktiv med stor energi". Någon som protesterar? Nä, trodde väl inte det. Om jag skulle försöka översätta denna mening till vad fröken egentligen vill säga skulle det kanske kunna låta såhär: "Isak är en go och glad kille med väldigt mycket spring i benen så han har svårt att sitta still en hel lektion. Därför är han ganska tålamodsprövande samtidigt som han är en tillgång för att liva upp stämningen". Jag tror att alla ni som någon gång varit barnvakt åt Isak kan hålla med om detta.

Livets början och slut

Vi har tillbringat några dagar i Västerås hos Jenny, Per, Ebba - och Cornelia! Det har varit väldigt roligt och givande. Isak har köpt en ny vinterjacka, Helena och Jenny har sett på film (Bridget Jones...), Per och jag har varit och tittat på kyrkan som man håller på att bygga i området och barnen har lekt och ritat. Tänk så fascinerande det är med en ny människa. Cornelia är knappt tre månader, men (eller just därför) ändå självklar huvudperson. Den totala tryggheten och avslappningen hon utstrålade när hon somnade i min famn och jag satt med henne i TV-soffan är obeskrivbar men ändå så enorm. Alla föräldrar vet vad jag talar om. Livets början är speciell!
Väl hemma i Värö var det bara att knalla över till kyrkan. Där firade vi minnesgudstjänst. Vi tände ljus för alla de 41 personer som dött under det gångna året. I dödens närhet påminns man om vad livet handlar om. När jag såg ut över de cirka 200 personer som var i kyrkan så blev det så tydligt att vi människor är gemenskapsvarelser. Vi hör ihop. I släkten, i arbetslaget, i kompisgänget. Och det känns gott att komma samman en sån här kväll i kyrkan och sjunga psalmerna om vårt kristna hopp.
Så för mig blev helgen en resa från livets början till livets slut. Tänk så spännande livet ändå är! Det gäller bara att komma ihåg detta alla de där grå, vanliga vardagarna. Som imorgon. Måndag: Skola, jobb, städa, plocka ur diskmaskinen och så vidare...

Pellets luktar gott!

Efter mycket slit av församlingens vaktmästare så är vi äntligen igång med att värma upp prästgården med pellets istället för olja. Det är billigare, bättre för miljön - och det luktar mycket godare! När jag kom in idag kändes det som om vi eldade i en braskamin. Betydligt mysigare än den där oljelukten som kommit upp från källaren. TACK kära pastorat för att ni satsar så välvilligt på er prästgård!
Imorgon bitti åker vi till Västerås och familjen Wilder. Äntligen ska vi få träffa släktens färskaste medlem: Cornelia. Vi har längtat och längtat och nu är vi snart på väg. Så om det inte blir så mycket bloggande på ett tag så beror det på att vi inte är hemma. Men å andra sidan behöver kanske Per och jag gå ifrån en liten stund varje dag...vi får väl se.